Ser ni kvinnan i vimlet.
Sargad blick å trasiga skor.
Hennes önskan är att glömma allt det som hände igår.
Jag vill så gärna förlåta men inga ord känns rätt.
När hon ser mig genom fönstret som ett Mona-Lisa porträtt.
Fri nu från alla laster.
Lång bort från vilda strapatser.
Tiden har satt sina spår.
Hon är märkt för tusen år.